Sådana saker som glasögon, sladdlös telefon och nycklar har försvunnit för länge sedan. Lite då och då. Och kommit tillbaka. Och försvunnit igen. Och hittats på de mest märkliga ställen. Det är jag van vid. Fast det är väldigt irriterande.
(Och jag minns plötsligt hur jag tillbringade tid hemma hos Mamma, med att kila runt och leta efter HENNES glasögon, nycklar. Och hur irriterad jag blev.)
Låneböcker. Pennor. Jag hittar aldrig en kulspetspenna, trots att jag har så många. Glasögonen är nästan alltid borta, trots att jag äger tre par och det är meningen att de ska ligga på olika, strategiska ställen. Häromdagen låg de allihopa i badrummet. Badrummet? Vad hade de där att göra? Jag blev förargad på dem och placerade ut dem på de bestämda, strategiska ställena. Men tror ni att de ligger kvar?
Jag undrar just vem som bär iväg med dem?
Jo, en sextiofemårig vimsig kvinna, som plötsligt får en oemotståndlig längtan efter att be sin mamma om ursäkt. Som får lust att viska: ”Nu förstår jag precis”.
Och jag tar fram mobilen och slår numret till himlen.
