nu sitter man med värsta värken i sina leder och det känns som jag sprungit ett maratonlopp, förbaskade blåst, att den aldrig ger med sig.......

Glad ändå, har pratat med familjen i Turkiet via Skype i 15 minuter och Vendela har lotsat mig runt Hotellvestibulen och jissis vad fint dom har det, pratat med Noel och han var så fint solbränd, känns så bra att göra detta då behöver inte längtan bli så enorm.

Om kroppen och knoppen vill och orkar så blir det tvättstugan idag, inte mitt största nöje men ett nödvändigt ont, släpade hem lite från dotterna också, hoppas att det är välkommet när dom kommer hem....

Cykeln och jag skall kämpa oss upp till dom och postlådan senare om det blit bättre väder och Iprenet har tagit sig in i lederna. Ojoj, det är min dag de...