Mina tankar finns hos Er idag.

är jag idag, min yngsta dotter har begett sig till Sigtuna för att vara barnvakt åt lillAlex idag, känns lite så här när man pratat med henne i telefonen. Familjen i Turkiet mår förträffligt och Skypade mig imorse. pratade med båda Noel och Vendela, men han den lilla hade inte tid med Mormor han hade skaffat sig en liten tjej på två och ett halvt år som han sprang efter.

Idag har det äntligen lugnat ner sig med blåsten, och efter min cykelpromenad igårkväll så känns fötterna som dom inte vore riktigt på plats.

Idag blir det lite lugnare, skall åka över lite senare till Kickan och finnas till ett tag, imorgon har hon den stora svarta dagen, då begravs deras son  och det känns för både "Frallan" och mig nu när vi måste stötta så mycket vi bara kan.

Dessa blåsiga dagar har man varit lite kreativ minsann, sytt, sytt och åter sytt. Nya kuddar, skopåse till Lena och en väska till mig själv. Nu blir det snart lunch och sen ut i solen ett tag.....

Ikväll har cykeln och jag varit ute på en promenad......cykeln tog med mig upp till Linda för att hämta posten och kolla av lite. Eftersom jag var snäll och tvättade det sista hon hade så skulle jag försöka cykla upp med det, och cykla i blåst det är som förgjort, men att gå i blåst med 2 stora kassar tvätt och en cykel och urförbannad det gick lite bättre. 3 timmar senare är jag lika arg så nu skall jag försöka varva ner humöret och lyssna på Karlavagnen. Fast 2 små elaka ord skall jag nog komma på trots allt, FY FAN, det finns folk till allt......

efter att ha fått lägesrapport från Turkiet via Skype av svärsonen så kan jag bara konstatera att jag hellre befann mig därnere med 30 varma grader än härhemma med nästintill höststormar. Eftersom jag och cykeln inte kommer överens just nu så blir det fika med vänner som gäller på eftermiddagen.

Lider just nu av ett ovanligt dåligt humör så det gäller att hålla tungan i styr under dagen.....

Och så alla dessa evinnerliga rapporter om Askmolnet, söndertjatat i media ett tag och det gör denna Mamma bara orolig när jag dessutom vet att min dotter just nu är uppe och jobbar i det blå.

  Kanske en kopp kaffe till kan få mig piggare och gladare, skulle nästan tro det faktiskt..

nu sitter man med värsta värken i sina leder och det känns som jag sprungit ett maratonlopp, förbaskade blåst, att den aldrig ger med sig.......

Glad ändå, har pratat med familjen i Turkiet via Skype i 15 minuter och Vendela har lotsat mig runt Hotellvestibulen och jissis vad fint dom har det, pratat med Noel och han var så fint solbränd, känns så bra att göra detta då behöver inte längtan bli så enorm.

Om kroppen och knoppen vill och orkar så blir det tvättstugan idag, inte mitt största nöje men ett nödvändigt ont, släpade hem lite från dotterna också, hoppas att det är välkommet när dom kommer hem....

Cykeln och jag skall kämpa oss upp till dom och postlådan senare om det blit bättre väder och Iprenet har tagit sig in i lederna. Ojoj, det är min dag de...

och jag har nyss via skype pratat med svärsonen i Turkiet, 27 grader varmt och ungarna trivdes förträffligt och givetvis dom vuna också......Noel går det jättebra med och han sover av ren utmattning, kan förstå att benen aldrig är still så det tar på krafterna....

Vädret här tilltalar denna dam inte särskilt idag, blåser som vanligt och  jag skall ta en cykeltur upp till dottern och kolla av huset och ta in posten. Det är väl just nu det enda inplanerade jag har.

Tänk att ett sånt litet meddelande kan göra en så himla glad......

[08:31:01] Tommi  Pekkkanen: Framme och allt är bra.

Eftersom jag själv lider av en enorm flygrädsla så känns det när min familj är ute och flyger också. Började redan på 90-talet när vi åkte till Kanarieöarna med alla tre tjejerna och Malin var 6 år, hon kunde inte sitta där hon skulle utan toaletten var ett kärt tillhåll, jag fick jaga henne överallt genom planet och till slut fick lilla Mamma panik och ville bara av, och sen sitter det tyvärr kvar, jag vill nog känna fast mark under mina fötter. Och inte gjorde det saken bättre av att äldsta dottern beslöt sig för att bli flygvärdinna, nu har jag haft det lungt i dryga 2 år men nu jobbar hon igen och nerverna sitter verkligen på utsidan ibland. Ibland glömmer jag och ibland så gör jag det inte........Sånt är livet och tur är det kanske att vi alla inte är lika, men sista resan till turkiet 2006 fick nog bli min sista uppe i det blå.

jag som älskar min frihet och jag som kräver min ensamhet ibland, jag som umgås med mina vänner på dagarna men FY KATTEN VAD JAG KÄNNER MIG ENSAM IKVÄLL........